jag kommer aldrig att bli känd eller något. nuförtiden kvittar det. det finns vackra klänningar och långa nätter jag avundas, men jag skiter i det blå skåpet och acepterar. för jag hade en dröm när jag var liten. den drömmen är fortfarande klar och tydlig. tänk att älskas av en man som fortfarande i 2000-talet dansar som snubbarna i happy mondays gjorde på det däringa hustaket. min man älskar mig och han hade fortarande sväva med överkroppen och vifta med armarna dansen i tanken. han hade gjort allt för mig om han bara kunnat. han gör det varje dag i tanken.

Han vaknar och kämpar för att komma nära. Tio minuter senare får jag honom att gråta. Jag vill mer än att säga förlåt. Jag vill trolla. Tiden går och det tjatas om att göra det bästa av den.

Jag trodde inte att vackra människor fick cancer. Men du ser, verkligheten slår oss. Och man måste likförbannat stiga upp ur sängen fast man inte vill. Tiden går och vi borde inte slösa bort en enda sekund.

Gud vad jag älskar honom. Jag skulle vilja göra allt det där vi inte gjorde och det vi inte kommer att göra.

Hur lever man när man inte vill att tiden ska gå? Framtiden skulle ju liksom bli våran grej. Jag hatar Gud och jag hatar slumpen. Någon djävel måste ju bära skuld.

Saknar Sara och Linn. En vacker dag ska vi stå raka i ryggen med refrängen till Gypsy i bakgrunden.

jag gillar snus och jag gillar fortfarande att titta på tv fast det är sommar. jag hatar att sola, finner det rent meningslöst om man ska se det ur nyttosynpunkt. men när nattluften kommer in från balkongen så känner jag likförbannat den där längtan efter att man ska leva nu. ta till vara på hela skiten. men jag kan inte. du orkar inte och jag orkar inte. jag vill bara hålla din hand lite längre till, och efter det, lite längre till.

verkligheten tar fanimej priset. knark, slag och allmän dekadens kan slänga sig i väggen. mitt hjärta är, och förblir krossat.

min man får för lite cred. fast han ibland är gammal och grå så går han med på att gifta sig till to the end. och freudianerna kan fara åt helvete. det enda jag någonsin velat ha är en man som viftar med armarna som man gjorde på 90-talet.

jag bryr på för mycket om allt för att kunna bry mig om något övertaget. för jag har hört att om man gör något så ska man göra det bra.
är det något jag vill med mitt liv, så är att slippa prata med så många idioter som möjligt.

och så slog rastlösheten till. i dyningarna efter en raketfylla så önskar man alltid att man borde vara lite mer, lite bättre och sist men inte minst, att allt borde vara så förbannat mycket större. får man önska mer fast man har mat i mun.

tjata inte om solsken, jag vill att livet slår mig med en fet jävla smäll.

det finns vissa saker som man önskar. som att perriquitan aldrig tog slut. eller att din bästa vän aldrig behövde gå hem. eller att det bara var en källargång till hon svor.

tillsammans skrapa ihop de sista riksdalerna för en dosa snus och en påse OLW.

ibland saknar jag att kunna verka utan självdistans som förr i tiden. men visst, ge mig en flaska rött och inget är förändrat.

men jag har blivit äldre, fetare och lyckligare.

gift dig aldrig med mannen som ringer på fyllan mitt i natten. han kommer lämna dig med en unge eller kalla dig för sköka. det är som för gud med dem. reglerna som gäller för oss vanliga dödliga kan de passera.

min jävla oas.

det är så det är. förorten är förbannat grön och vacker från balkongen. hör ljuden från min mans tangentbord innifrån. mamma, jag skulle vilja räkna sekunder av total lycka just nu.

det är så spännande med folk som vet bättre vem man är än en själv. och jag som trodde att jag blivit gammal nog för att fixa det alene.

och idag är allt bara jävligt tröttsamt. varken byxor eller människor funkar. är det pga att jag inte passar i fina byxor som det andra skiter sig?